Som Amanda Ooms & Thåström

Min andra krönika publicerad här.

Det är varmt ute. Jag har tv:n på, det är best of Stjärnorna på slottet på SVT. Jag gillar den typen av tv. Människor, öden och livsval. Just sånt är det jag lever för. Den känns meningsfullt på många sätt. Sen kommer det, en middag med min favorit. Amanda Ooms, Sveriges mest spännande människa. Jag är som förälskad i henne, hon är en skapare ända ut i fingerspetsarna. Allt hon gör går hon helt in i. Jag älskar sånt. Passion alltså. I just denna intervjun är det dock inte hennes kärlek till konsten jag fastnar för. Det är hennes kärlek till Thåström som fångar mig.

Amanda beskriver sin relation till legend Joakim Thåström som något utöver det vanliga. En kärlek som ständigt stormat, en kärlek som aldrig tagit slut och en kärlek som de aldrig gett upp på. Hon berättar om sveken, bråken och uppbrotten. Det verkar ha varit kämpigt. Mycket tårar. Men hon berättar om allting med ett leende på läpparna. För att för henne har det alltid varit självklart. Det var han. Det var han hon skulle leva med. Hon visste det direkt. 

Jag tänker på din historia. Jag tänker på min historia. Jag tänker på vår historia. Vetskapen av att inte veta vad som kommer hända härnäst äter upp mig ibland. Vår kärlek var också spektakulär på många sätt, men den var också kunde också var ganska trasig. Varför är det så? Att den kärlek som gör dig så hel också har en tendens att förstöra en? När vet man att man ska ge upp? 

Deras kärlekshistoria utspelade sig över 20 år, de hade gjort slut ett dussintal gånger men idag är det dom. Deras historia ger mig hopp, hopp att livet alltid hittar sin väg. Man kan inte kontrollera saker. Saker händer. Skit händer. Allt händer. Det är viktigt att tänka på ibland. 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *