allt måste bli bra

Hittade en självporträtt hos mamma. Jag var väl sju eller nått när jag ritade den där. Älskar speglingen. Stor leende, nyfikna ögon och inga byxor. Så ska jag bli.

Det är läskigt hur snabbt man vänjer sig. Saker går så fort. Något som för en vecka inte kändes självklart blir ganska snabbt en vana. Människan är verkligen ett vanedjur. Man överlever det mesta, så är det bara.

Jag och mamma börjar varje morgon med att ringa varandra och säga döden, döden, döden. Tydligen började Astrid Lindgren och hennes systrar alltid sina samtal så. Allt för att snabbt komma över det jobbiga i livet.

Jag har numera nya idéer. Drömmar, platser jag vill jobba på, krönikor som ska skriver och manus som ska börjas skissa på. Jag har inte tänkt på sånt på länge. Nu känns det nästan som att hjärnan börjar jobba igen. Jag ska bara överleva den här dimman.

Jag intalar mig själv mantrat allt blir bra nästa på ett hysteriskt sätt. Men det när väl så det kommer bli. Bra alltså.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *