Den sista kvällarna – alla vägar leder till Dalarö.

Kräftskiva på Dalarö

Igår var verkligen en av sommarens sista kvällar. Den var ljuvlig. Kall men ljuvlig. Det känns sorgligt men samtidigt fint. Kvällarna har varit många den här sommaren, den känns så oändlig på något sätt. Det känns som en evighet sen midsommar, nästan som ett annat liv. Jag kan inte skatta mig lycklig. Lycklig för att jag får vara men om, men även för allt som kommer. Den här sommaren har jag läkt, blivit hel. Något som kändes omöjligt för ett tag sedan. Igår tog vi iallafall bussen vid 16:14 för att åka ut till Dalarö. Där vankades det kräftskiva på Wolgers Udde.

Kräftskiva på Dalarö
Himlen var rosa och det kändes som att livet var på paus, kvällen tog aldrig slut. 

Vi dansade, drack vin, det badades och alla var in the moment. Känns som att man allt mer sällan är just där, in the moment alltså. Imorse var det ett trasigt gäng som krigade till bageriet. Vi sa hej då, tackade för sommaren. Någon skulle flytta till Lund, en annan till New York. Jag är så tacksam för att jag har välkomnats in i detta magiska samhälle. Det fina med livet är att precis alla vägar leder till Dalarö. Magiskt på något sätt.

På en brygga.
På en brygga. Bild tagen av Clara Wolgers.

Nu är jag hemma. Väskan är packad och allt är förberett för morgondagen. Jag är nervös, pirrig i magen och exalterad. Imorgon är början på ett äventyr, något nytt. Jag har ingen aning om vad som kommer hända, men jag har en bra känsla. En känsla över att allt komme falla på plats. Jag är tacksam för den här sommaren, allt fint jag har upplevt. Det kan inte bli så mycket bättre än så här. Jag är tacksam för dessa sista kvällar. Jag kommer minnas dem när allt känns mörkt och kämpigt It’s all happening. 

Please follow and like us:

Kommentera